Nu var det ett tag sedan sist igen.
Livet går i 180, med praktik, inskolning på dagis, och allt annat som hör familjelivet till.
Förra veckan var det jag och Inez som var svaga.
Idag är det Gustavs (o)tur att ha feber och hosta. Men det var ju nästan givet efter hans två första dagisveckor. Vi är inte så himla starka mot alla äckliga baciller, efter att ha gått hemma i flera år. Nu ska man väl få allt som går ett tag framöver.
Men det är väl så som livet är. Inget att klaga över.
Det skulle ju kunna vara betydligt värre.
Nu i helgen är det ju som bekant allahelgonahelgen.
En helg som jag tycker ska vara lugn och fin.
En helg för eftertanke.
Jag tänker på alla som mist någon som de stått nära.
En extra varm tanke går till min svägerska i Finland som begraver sin endast 16-åriga son idag, efter en tragisk olycka.
Jag kan inte ens ana hur hemskt det måste kännas, och hur dåligt hon och resten av familjen måste må.
Jag tänker också på min underbara farmor Inez som gick bort för alltför länge sedan.
Och på min lilla farfar.
Jag tänker ofta, ofta på dem.
Min farmors bortgång var den första död som jag varit med om. Och jag känner ännu av de hemska känslor som den gav mig.
Och redan idag brinner ljus här hemma för dem som jag nämnt.
Och de kommer att få brinna hela helgen.
Jag hoppas att ni alla har det bra där ni är nu.
Av en underbar person fick jag lära mig att tänka lite mer positivt om döden.
Att man faktiskt visst lever vidare. Att vi alla kommer att mötas igen.
Om man väljer att tro på det, då kan smärtan dämpas. Om än bara en aning.
Så jag bojkottar halloween, som jag tycker blivit en riktig plåga.
Hur idiotiskt är det inte att plötsligt ta sig an en ny tradition, precis under en helg som för många är helig?
Varför kan man inte klä ut sig vid ett annat datum?
Vi bor trots allt inte i U.S.A. Och glad är jag för det.
Sköt nu om er alla.
Och till mina nära som inte blivit nämnda; Jag tänker på er också.
Ni vet vilka ni är.
Stora kramar
Hanna
