Felet med den här dagen

Tjenis!

Den här dagen blev inte vad jag hade hoppats.

Idag fyller Lillstumpan, min älskade lilla Inez, fyra år.
Dagen började bra, med paketöppning och frukost med våra tre stora tjejer samt en övernattande kompis.

Min goding, med leendet som jag bad om att få till bilden.



Jag hann också med en liten loppistur till fots med mina egna tre på förmiddagen.
Utan att säga några fula ord så måste jag säga att det var extremt dåligt. (Ja, loppisen alltså. Det var riktigt mysigt att komma ut med mina små!)
Alltså inte bara att det var dyrt, det fanns knappt något som jag kunde tänka mig heller.
Och hör ni, då är det illa. Jag är ju som bekant inte alltför kräsen vad gäller lumpsamlande...
Hittade dock en liten tavla för en tjuga, en tavla som ni får se när den ska hängas fram. Dvs lite närmare julen.

Vi tog även en liten sväng förbi våran loppis, och därifrån fick jag med mig ett par saker.
Ja, saker som jag tagit dit själv för att sälja.
Så kan det gå. Eller rättare sagt; så går det varje vecka.



Den här gången tog jag bl a hem den här fina korgen.
Jag har rätt så svårt för att göra mig av med saker ska ni veta. Och den här kan ju vara bra att ha någon gång...

Men tillbaka dit jag började.

När jag i eftermiddag ställde mig för att fixa i ordning tårtan till fikat så började födelsedagsbarnet att gråta.
Det var inte nådigt, och tårarna sprutade verkligen.
Efter många om och men fick vi fram att hon hade ont i örat.
I samma öra som hon tidigare haft problem, med bl a med en sprucken trumhinna.

Jag slängde mig på telefonen och ringde till sjukvårdsrådgivningen.
Och jag VET vad de brukar säga när det gäller ont i öronen,
men det här var ju på en liten tjej som haft problem med samma öra tidigare, och dessutom dragits med en envis förkylning i par veckor nu.



I korgen ligger en supersöt bok som jag köpt till Lillstumpan. Det är "Majas alfabet", och den är sååå fin tycker jag.



Jag fick svaret som jag hade förväntat mig.
Att öronvärk ska man ha ett par dygn i alla fall innan man åker till läkaren.
Ta nässpray och alvedon.
Visst hade de tider till läkaren, men de sparade dem hellre till något annat.
Och jag min dumma idiot, jag säger ju aldrig emot, fast jag vill göra det.
Istället säger jag ok, och sen är det jag som går och retar mig på det, och oroar mig.
Kanske tycker ni att det låter drastiskt att ringa så på en gång, men den gråten var bevis på mycket smärta. Och den här tjejen har vad jag kallar ovanligt hög smärttröskel. Ja, betydligt högre än både Gubben och mig.
Nu är ju inte vi så starka då, men ni förstår nog hur jag menar.


Jättesöta bilder i den.



Alvdeonen hjälpte henne en stund, en stund som hon blev oförskämt pigg, men efter ca 3,5 timmar så började det igen.
Och det såklart lagom till att läkarmottagningen på Borlänge sjukhus hade stängt.
Bara att stoppa i mer alvedon och hoppas på det bästa...
Tyvärr så verkar det inte hjälpa lika bra nu, hon har redan vaknat flera gånger och gråtit. Det kan nog bli en lång natt det här. Stackars liten.

Men visar hon minsta tecken på att ha ont imorgon, då lovar jag er att jag inte accepterar ett nej från vårdcentralen.


Så nu vet ni vad felet med den här dagen var.
Det smärtar så enormt när ens barn lider och har ont.
Den där maktlösheten är skrämmande.
Och födelsedagen slutade dessutom som kattskit.


Nu hoppas jag på ett mirakel till imorgon,
och önskar Er en härlig dag!

Kram Hanna