Hormoner

Hej!

De senaste dagarna har inte riktigt varit som jag önskat.

För ca 1 månad sedan slutade jag att amma sonen helt. Han hade inte ammat så mycket mot slutet, men tillräckligt för kroppen att känna av det.
Nu har det dock vänt. Min kropp är på väg till vad den var innan jag blev gravid.
Och det betyder hormoner som flyger och far och förstör min vardag helt och hållet.

Jag har drabbats av finnar (eller plitor eller vad ni vill kalla dem) som den värsta tonåring.
Vilket har resulterat i utegångsförbud (som jag gett mig själv).
En stor blemma satte sig mitt under näsan, och en på sidan av hakan. Och nu pratar vi inte småsaker ska ni veta.

Jag fick givetvis lov att operera mig, och det gav ju inte det bästa resultatet.
Gubben undrade om jag hade klämt på dem, och menade på att det skulle jag väl ändå ha låtit bli.
Men då är frågan, vilket är värst: röd eller gul? Hmmm... just det, ingetdera. Så det blev till att stanna inne i två dagar.
Än är det inte bra, jag sitter med två rejäla sårskorpor efter min operation. Men de försvinner väl de med med lite våld...




Här är det lilla sängbordet som jag köpte för en tid sedan. Nu är det färdigmålat, och jag tycker det blev kanon. Klicka här om du vill se hur det såg ut innan. (Sängbordet och skrivbordet i tidigare inlägg finns till salu på Blocket för tillfället om någon är intresserad!)



Sedan så var det humöret.

Idag var jag ute i trädgården och rensade lite igen.
Den här gången så var det den dryga kirskålen som skulle bearbetas.
Kirs som växer under en äcklig Hagtornshäck som avgränsar våran gård från grannarnas.
(Det är den värsta sortens häck man kan ha på en gård där det finns barn. Helt idiotiskt att ha en sådan. Det brukar bli flera taggar i fötterna varje sommar, och det har även orsakat otäcka infektioner. Men grannarna är barnlösa och vill ha den kvar.)

Jag grävde och vände på jorden, rev kirs som en riktig bekämpare...
Tills något stack mig i högra tummen.
Ont gjorde det, och där satt en rejäl tagg fast i tummen rätt igenom mina jordiga handskar.

Och här kommer humöret in.
Jag skrek rätt ut. En del ord som jag önskar att jag inte sagt (skrikit) och inte heller tänker skriva ut här.
Jag lät även kvarteret veta att "jag hatar den här ..... häcken".
Så nu har jag gett mig själv utegångsförbud igen. För det känns lite pinsamt ska ni veta.

Jag hoppas verkligen att jag får bli som folk snart igen. För just nu känner jag inte igen mig själv.
Känner också att jag låtit bloggen förfalla på sistone.
Jag ber er om ursäkt för det!


Det här jättestora trädet (det är högre än vårat hus) får körbärsliknande bär som fåglarna älskar.
Det är så vackert när det blommar. Tyvärr så är det över alldeles för fort.


Önskar er alla ett fint avslut på veckan!

Jättekramar
Arg-biggan Hanna