Min hemska upptäckt

Hejsan!

Jag vill varna er som blir uttråkade av långa inlägg. Känner att det kommer att bli lite skriva av idag...

Igår gjorde jag en hemsk upptäckt när jag gick min dagliga trädgårdsrunda.

När jag kom till pionerna som står på ena kortsidan av huset så såg jag detta:



Så gott som alla knopparna var borta.



Det här är två gamla pioner som stått där i alla år, även när jag bodde här som liten flicka. Det blir stora mörka blommor i massor på den. På två buskar fanns totalt tre små knoppar kvar.
Och ni som minns hur jag reagerade när Gubben klippte äppelträden kanske anar hur jag reagerade nu.
Jag grät. Helt allvarligt faktiskt.
Det kändes som om någon slagit mig hårt i magen.
Med tanke på farten som Gubben fick till mig när jag ropade på honom, så måste det ha låtit som en katastrof hade inträffat.
Och det hade det ju. Verkligen. Som jag älskar mina pioner, och längtar efter dem på försommaren.
Känns snopet med tanke på vad jag skrev om de två pionknopparna jag plockat i tidigare inlägg.



Direkt började tankarna att snurra. Vem kunde ha gjort något dylikt? Vi konstaterade at det inte kunde vara rådjur, utan måste vara en människa.

Vi har haft lite problem här i kvarteret, där grannarna drabbats olika hårt. Det finns ett gäng med killar som går runt och gör hyss.
Bl a har de smetat lera på folks fönster, hängt soppåsar i träden, busringt på dörrar (trist när man har sovande bebis eller när gamla människor drabbas), samt att de flera gånger kastat hårda föremål på glaset på våran ytterdörr.
Jag vet vilka det är, eftersom jag själv kom på dem en gång.
Jäklar vad förbannad jag var, och de sprang kan jag lova. Fast jag antar att det mest gav dem en kick.
Men naturligtvis misstänkte jag dem.


Nu börjar syrénerna att blomma.
Jag tycker mest om vita och mörklila syréner. Givetvis har vi betydligt mer av de ljuslila. Men visst är de ok de med.

När stortjejerna kom hem frågade jag dem ändå.
Då kom det fram...
De hade haft en kompis här dagen innan, och de hade varit ute i lekstugan och pysslat.
De hade bl a gjort "mat och saft"...
Maten bestod av förgätmigej- och gullvivesoppa (MORR!!!!) och saften hade deras kompis gjort. Av mina pionknoppar.
De hade sagt åt henne, att nej, de där får vi inte ta!, men när de sedan kom ut efter maten hade hon ändå plockat resten av knopparna och mosat ner dem i vatten. Och det var inte tio eller tjugo knoppar vi talar om ska ni veta.


Min löjtnatshjärta har också börjat blomma lite smått.


När man är tio så har man väl så pass mycket vett att man inte plockar i andras trädgårdar? Och säger någon nej, så är det väl ett nej?
I vanliga fall så hade jag ringt till kompisens föräldrar, men i det här fallet lät jag bli.
Föräldrarna är nämligen inte från Sverige, och pratar väldigt dålig svenska. Så det skulle nog inte ge något mer än ännu mer frustration.
Så istället gav jag ett förbud mot att leka med den tjejen på ett bra tag.
Jag vill inte se henne på länge.


Den här gustavianska sängen står för tillfället på våran baksida. Är det någon som vill köpa den tro? Lite masktuggad är den, men inget som lite spackel och vitfärg inte fixar. Kan bli sååå fin.


Det har många gånger hänt att det kommit hit kompisar som tagit sig extrema friheter.
De har gått i skafferi och kyl och tittat, de härjar som dårar när de är här inne, de har sönder tjejernas saker, och de ber om att få äta mat med oss. Bl a.
Jag har inget emot att bjuda kompisar på mat, fika eller annat.
Men det ska inte vara på deras villkor.
Och barn får gärna höras, men de måste väl också kunna tänka på att det finns fler människor runt om?!
Jag skulle skämmas ihjäl om jag fick höra att mina barn gjorde sådant hos andra, eller att de plockade i någons trädgård.
Jag måste säga att jag är lite less på den fria uppfostran som många kör med.

Känner att det inte borde vara min sak att tala om för alla som kommer hit vad de får och inte får göra. Vid tio-tolv-års ålder borde sådant vett finnas. Eller begär jag för mycket?
Jag måste givetvis påpeka att de också har kompisar som är helt underbara och gulliga.


Vad säger ni? Har ni några liknande erfarenheter, eller tycker ni att jag verkar vara en riktig sur-kärring?
Skriv gärna och berätta!



Sköt nu om er!
Kramar från en uppgiven Hanna