I svampskogen

Halloj!


Nu har hösten verkligen kommit på riktigt.
Det märks på många olika sätt.

Här är ett par exempel.

Det har börjat säljas underbart vacker ljung i affärerna.
Och så finns det ändå underbarare kantareller i skogen...



Jag och mamma har varit i svampskogen.
Det är något som jag verkligen älskar. Det ger mig en sådan härlig känsla, som jag inte kan beskriva. Men det gäller faktiskt bara när det är kantarellplockning på gång. Annars är jag ingen skogsmulle direkt.

Fast det finns ju en sak som förstör lite.
Och det är min skräck för älg och nu på sistone även för björnar.
Det är som allra värst första gången jag kommer till svampskogen varje år. Sedan avtar oron lite för varje gång jag kommer dit, men jag är alltid på min vakt om man säger så.

Men mamma däremot, hon är inte rädd för att träffa varken älg eller björn.
Det är bara att väsnas så håller de sig borta, tycker hon.
Eller låtsas hon bara vara tuff?






När vi kom fram till svampskogen stod regnet som spön i backen.
Vi satt kvar i bilen och väntade en stund, men bestämde oss snart för att ta på oss regnjackorna och ge oss ut i regnet.
Vi drog på luvorna och knöt åt dem hårt under hakan.
Kan ni se oss framför er nu? Haha, jag hoppas inte! Vi skrattade i alla fall gott åt varandra.


Inne i luvan hördes ju inte ljuden runt omkring så bra, så när jag hörde ett misstänkt ljud fick jag lov att stanna för att lyssna noga.
-Schhh!!! Stå stilla!, fick mamma höra.
Hon hade gått framför mig, men hon stannade och vände sig om och stog och tittade på mig som lyssnade mycket allvarligt på det konstiga ljudet.

Jag hann inte säga till mamma att det bara var ett flygplan förän jag hörde ett annat konstigt ljud åt andra hållet, bakom mammas ena axel.
Dessutom så skymtade jag något grått! Kunde det vara en älg?
Jag sa inget, men tänkte dessto mer, och tror nog att både min mun och mina ögon var på så vid gavel det bara går.
Då flaxade det gråa till och flög i väg, och jag ryckte till och drog snabbt efter andan.





Och innan jag hann andas ut och säga att först var det ju bara ett flygplan och sen en fågel, så hade mamma (som inte är rädd) lagt av ett gallskrik och tagit ett språng emot mig (ett skutt ett mäktigt hopp), och sedan, ja... Sedan så landade hon pladask på rygg. Mitt framför fötterna på mig.
Där låg hon och flämtade med luvan hårt åtsnörad runt ansiktet.

Stackarn, hon hade varken hört eller sett något annat än mitt minspel.
Men det var tydligen tillräckligt.

Min rädsla försvann snabbt, för det där skuttet och sedan volten, var absolut något i särklass.
Jag fnissade så länge efteråt att jag fick alldeles ont i magen.

Sedan fortsatte våran svamptur, som faktiskt gav en hel del!
Vi konstaterade att känslan av att leta och sedan hitta kantareller kan liknas vid den känslan man får på loppis när man gör ett riktigt fynd.
Kanske är det därför jag gillar det så mycket?


Jag tycker att ljung är så vackert.
Vi plockade med oss en del hem från skogen också, som ska bli någon fin höstdekoration.



Jag vill tacka min goa mamma som bjuder på den här historien idag!
Synd att vi inte hade kameran med...



Sköt om er!
Kramis Hanna



P.s Visst är det höstflox jag har i trädgården!