Tack...

...för alla era gulliga hälsningar rörande Lillstumpan.

På lördagen så trodde jag faktiskt på mirakel en kort stund, eftersom Inez var riktigt pigg och påstod att hon inte hade ont längre.
Men så kom det tillbaka samma eftermiddag, och det med råge kan jag tro.
För under natten till idag sprack hennes trumhinna.
Som jag skrev så är hon betydligt tuffare än en annan. Hon klagade inte alls mycket innan, men bad om att få medicin (alvedon) vid ett tillfälle på söndagmorgonen. Men eftersom hon inte gnällde eller grät så sa jag att man inte ska äta medicin i onödan.
Gissa om jag får ångestkänslor av att tänka på den urdumma kommentaren nu?!

Nåväl, nu har hon i alla fall fått penicillin, och det onda försvann ju när trumhinnan sprack (för andra gången på samma öra nu...). Men fy sjutton, det måste ha kännts. Och inte en gång att hon pep under natten. Ja, jag säger då det. Hon är fantastisk.



Jag har plockat in de sista rosorna och rosenknopparna från trädgården. För tillfället ger de mest glädje inne tycker jag.



Igår eftermiddag tog jag lite "ledigt" från familjen och lät Gubben ta hand om sjuklingen och de andra. Kanske tycker ni att det låter hårt, men för mig är det absolut nödvändigt att komma ifrån en stund för att orka.
Han jobbar nämligen sju dagar i sträck under varje period, och det tar på krafterna ska ni veta. Det är ju tyvärr inte lyxhustru jag är.
Men trots att jag inte är det så unnade jag mig ändå en fin liten sak på auktionen som jag inte hade tänkt besöka (som vanligt, det börjar allt bli lite tjatigt det här!)



Det blev en snurrpall.
För tillfället är den svart, förutom sitsen som ni ser på bilden med rosorna. Nu är frågan om jag ska göra något åt den? Men det lutar åt att behålla den som den är. Jag tycker den är rätt fin så.
Däremot så ska jag måla min andra snurrpall som jag ropade in i början på sommaren. Ja, det lutar åt en samling av snurrpallar med.
Jag kan ju inte låta bli, de är ju så vackra!


Jag önskar er alla en fin vecka!

Stooora kramar Hanna