Oj, oj,oj....

Vilken respons jag fick till mitt förra inlägg!
Tack alla ni underbara människor som finns där ute och tar er tid att skriva till mig.
Jag har fått så många fina,bra, tänkvärda och stöttande kommentarer och mail att jag är alldeles överväldigad.

Tack Alla Ni, Ni är bara bäst!


Den här godingen hittade jag på ett av helgens loppisbesök.



Idag mår jag så mycket bättre än sist jag skrev. Men det är ju precis som det brukar vara, min vecka som galning har nått sitt slut för den här gången.
Och nu hoppas jag innerligt att "nästa gång" inte blir lika jobbig som de som varit.

Idag var ju nämligen dagen för mitt efterlängtade läkarbesök.

Jag hade gjort i ordning en lista så att jag inte skulle glömma något, där jag skrivit upp allt som jag berättade för er (plus lite till som ni slapp höra på).
Och efter att jag läst upp allt konstaterade läkaren utan några konstigheter att det här är ju Pms, inga tvivel alls.



Å vad jag gillar den!


Däremot så tyckte han att det drabbade mig mest psykiskt och inte så mycket hormonellt. Jag höll inte med honom helt om den saken, men gick med på att testa hans metod i ca 3-4 månader.
Hans metod innebär att jag ska äta svag antidepressiv medicin ca 12dagar i månaden för att slippa alla humörsvängningar.
Och tycker jag inte att det hjälper, ja då sätter han in någon hormonbehandling också efter att jag testat detta.
(Anledningen till att jag inte protesterade var p.g.a antibiotikan som jag tar för att bättra på min hy. Jag är har ca 4 månader kvar, så ok, vi testar så här. )



Kombinationen glas-metall passar perfekt till mitt kök.



Jag har läst och hört talas om att behandla Pms med antidepressiv medicin många gånger. Men själv så har jag varit rädd för det, rädd för att bli avtrubbad på något vis. Men jag har tänkt om. Jag menar, det rör sig om dagar som jag mår piss, och som hela familjen drabbas av mina vidriga humörsvängningar. Skulle det då vara så himla fel att bli lite "avtrubbad" om man slipper alla dessa galna explosioner? Nä, jag tror inte det.
Så jag vill inte skämmas över detta (fast ni ska veta att det känns allt lite skamset att berätta.), jag längtar ju faktiskt lite tills nästa månad så att jag får testa hur det här kommer att gå. Jag känner mig förväntansfull, och full av hopp.
Jag håller er givetvis uppdaterade i ämnet, eftersom jag nu förstått att jag är allt annat än ensam.
Och till er som lider som jag har gjort; sök hjälp. Vänd er till eran lokala gynmottagning och berätta hur ni mår. Det finns massvis med hjälp att få! Ingen ska behöva leva så.


Och eftersom jag bott 7 år i London så känns den ännu mer rätt för mig med detta märke på...


Här vill jag passa på att tala om att min egna firma inte är på g längre. Jag har verkligen inte tiden eller orken för det nu, så jag fortsätter på hobbynivå.
Men jag hoppas att ni fortfarande har lust att besöka min & mammas loppisbutik, trots att det inte kommer att bli några extrema prishöjningar.
Välkomna dit på torsdag och- eller lördag, så ska ni få se vad som hänt!


Sköt om er Alla!

Jättekramar från mig, som verkligen uppskattar er alla så!

/Hanna