21 april 2009

Jag har tappat stinget...

Hej på er!

Jag har tappat stinget känner jag.
Det här med att blogga kravlöst och för min egen skull, det finns ju inte längre.

Redan här kan jag tala om att det här blir ett långt inlägg, som inte har mycket med inredning att göra. Ni väljer om ni ska fortsätta läsa eller inte.

Jag är mamma i en familj med fyra barn där de två yngsta är ganska krävande.
Krävande p.g.a sin ålder, som gör att de behöver sina föräldrar mest hela tiden.
Just nu är det fullt kaos, när Gubben försöker få Inez färdig för dagis.
Själv sitter jag här vid datorn och känner hur irritationen av allt oljud runt omkring håller på att få mig att explodera.

Så vad sjutton sitter jag här för?
Ja, helt idiotiskt är det.
Jag tittade in här för att se om jag fått några kommentarer, och inser att jag fått 8st sedan jag publicerade mitt senaste tävlingsbidrag.
Ett bidrag som jag själv är så missnöjd med, och som jag hade ångest över att visa.
När jag nu fått betydligt färre kommentarer än vanligt, så känner jag att det bekräftats att bidraget var uselt. Men samtidigt så känner jag att jag inte ska ha fler heller. Jag som nästan aldrig lämnar några själv längre. * Skäms *



Den här tavlan har jag lånat av min mamma för detta fototillfälle. Det är hon som lyckats ropa in den för ynka 125 kr. Och hon ska ha tillbaka den. Tråkigt men sant.


Men egentligen vad har det för betydelse???
Jag har valt att använda mitt eget hem som grund i den här tävlingen. Valt att baka in de olika teman som vi fått i mitt verkliga hem. Ja, ganska verkligt är det iaf. (Några saker är såklart iscensatta för bilden. Vilka det är ser ni på dagens bilder.)
Ett självklart val för mig, eftersom jag inte har möjligheten att lägga så mycket tid på detta som annars skulle krävas.
Tid som jag saknar p.g.a min familj. Min familj som trots allt är det allra bästa jag har.

Jag har haft mina små med när jag fotat varje bidrag. Ganska tufft kan jag säga er.Det har påverkat mig negativt som mamma, och gjort mig stressad och irriterad.
Kom nu inte och säg att jag bara ska njuta och slappna av, för det funkar inte så för mig.

Ni som följt mig ett tag minns nog att jag för en tid sedan berättade om mina stora problem. Problem som försörde större delen av varje månad.
(Ni som inte vet och vill får söka på bloggen...)
Jag fick då medicin, som hjälpte mig hur bra som helst.
Till en början.

Det här vackra gamla nattlinnet hänger alltid framme. Dock är det inget jag använder. Jag är en riktig fryslort och pyjamas-tjej. Men visst lät det bra?


Efter ca ett halvår så började jag känna att jag blev sämre igen.
Ja, det var strax innan tävlingen faktiskt. Egentligen borde det ha fått mig att tänka till, att fundera på om jag verkligen skulle klara detta.
Men icke sa Nicke. Jag såg det ju bara som en rolig grej, och kände mig t.o.m lite speciell som blivit utvald.

En vecka in i tävlingen fick jag ny medicin av läkaren. En medicicn som har gett mig jobbiga biverkningar i form av stark ångest, myrkrypningar, vätskeansamling och likgiltighet för att nämna några.
När jag först ringde in till läkaren om det så sa det att det var bra, och att det betydde att medicinen verkade. Håll ut sa de.

Det gjorde jag. I tre veckor.
Men igår kände jag att jag klarar inte mer. Jag orkar inte må så dåligt.
Efter kontakt med sjukvården fick jag då klartecken att sluta med min nya medicin, för så dåligt skulle jag inte må, inte så länge.
Så nu är jag tillbaka där jag startade, med den första medicinen. Och det känns så skönt.

Den här underbara väckarklockan köpte jag på antikmässan. Mycket dyrare än vad jag brukar kunna tänka mig med sina 100 kr. Dessutom så agerar den bara pynt i sovrummet. Inte orkar jag lyssna på sådant oljud som den avger heller...


Nu har väl flera av er listat ut att jag inte alls bara tar dessa tabletter 10-12 dagar/månad som först var menat, utan varje dag.
Ja, så är det. Något som jag behövde. I början mådde jag bättre än vad jag gjort på flera år. Som om jag fått livet tillbaka.
Jag tänker inte skämmas för det, för jag vet att jag inte är ensam om att inte må bra av mig självt.

Kanske tycker några av er att det är fel av mig att skriva om detta här på bloggen.
Och då får ni göra det.
Jag har aldrig menat att ha en renodlad "inredningsblogg". För mig har det alltid varit en blogg om mig, mitt liv och mitt hem i en salig blandning.
Jag känner dock att jag tappat det som varit mitt egna sätt på sistone, och ansträngt mig mer till att vara "neutral".

Armbanden från Indiska är så vackra tycker jag. Dem ska jag däremot använda framöver.


Men det är slut på det nu. Bloggtävling eller inte. Det här är MIN blogg, och inget ställe där jag ska försöka att göra "alla andra" nöjda.
Jag kommer hädanefter att blogga när JAG känner för det. Och skriva om det JAG vill. Och det är väl sällan inredning. Jag vill ha tillbaka min blogg, så som den var förut. Jag vill vara jag.
Även om det innebär färre besökare.

Givetvis kommer jag att göra mitt bästa inför sista temat i tävlingen, det är självklart. Men jag vill inte låta det påverka mig så mycket. Tyvärr är det inte så lätt. Jag är verkligen glad över att jag fick den här chansen, tro inget annat. Men att tacka ja när jag börjat må dåligt igen, det var ju mindre intelligent gjort av mig.

Jag måste få slappna av, och bara vara. För min egen och mina barns skull. Det är trots allt en inredare som ska vinna hela inredningsbloggtävlingen. Tycker jag.


Sköt nu om er alla som orkat så här långt.

Kram

Hanna



49 kommentarer:

Anonym sa...

Men herre gud min lilla Raring!Nu sitter jag här och tårarna rinner. Vet så väl hur du känner dig, jag är oxå inne i en riktig svacka, och ändå har jag inga små barn, som jag MÅSTE vara stark inför och orka med.
Jag blir så ledsen, när jag läser det du skriver, men jag förstår dig!
Kan bara tala om att ditt hem är UNDERBART, och jag beundrar både det och dig! Jag har sagt det förut och säger det igen. Du är så underbart ödmjuk, ärlig och ÄKTA!!!
Håll huvudet högt Hanna, du har så mycket att vara stolt över.
Får du lust, tid och ork får du gärna skicka ett mail till:
randers_1@hotmail.com

En himla massa kramar till dig Vännen.

Dorthe

Anonym sa...

Men vännen då!!! Det du skriver griper tag i mitt hjärta så hårt, inte är det meningen att bloggandet ska kännas som det gör för dig just nu!! Å inte får du räkna antalet kommentarer till hur du duger eller inte! Jag får också mindre antal kommentarer numera och till stor del som du skriver så beror det på att man kommenterar mindre själv, men också får att det hela tiden poppar upp nya bloggar, man har ju inte ens att hänga med i det tempot längre...å det är inte meningen att man ska heller...
Nu bloggar jag ganska neutralt på under en vind eftersom mer än halva samhället där jag bor läser den...men jag gör det bara då jag har lust...just nu har jag mer tid då jag går hemma med havandeskapspenning och barnen är på skolan/fritids...men då bebisen är född och barnen måste sluta på fritids så kommer inte den tiden att finnas alls...och det är ju så livet är! Våra barn är viktigare än bloggandet är framförallt våran hälsa är viktigast! var rädd om dig och gör bara det som DU vill! Stor kram till dig!

www.underenvind.blogspot.com

Skatan sa...

Hanna! Jag vet nästan inte var jag skall börja...var rädd om dig. Jag hoppas verkligen att Du hittar en lösning som är bra för Dig.

Varma kramar från mig.

Anna

LantlivsAnette sa...

Halloj vännen..jaa du, du är stark ändå, som berättar allt detta för oss..och jag vet precis hur det är med små barn i huset, jag har varit där själv en gång...det är inte lätt alla gånger.
Men gör precis som du känner, ta en paus, blogga när du vill, blogga runt och titta in hos oss andra, utan att kommentera, det brukar jag, det ger energi...
Mina döttrar är ju tonåringar nu, så jag har en helt annan tid nu, för mina saker, och saker som jag vill göra, även fast tonåringar också kräver min tid, men på ett helt annat sätt nu..
Ta väl hand om dig...
Kraam Anette

Hemma hos Lorei sa...

Först och främst vill jag be om ursäkt för att jag aldrig kommenterar och skriver här.. men precis som du säger har jag prioriterat bort det. Det tar för mkt tid och energi att kommentera överallt.

Jag tycker du gör helt rätt som sätter ner foten och "tar tillbaka" din blogg. För mig har alltid min blogg varit min ventil, mitt andningshål. Där skriver jag av mig allt som snurrar i skallen så jag kan släppa taget om det. Visserligen älskar jag pyssel och inredning och föll även jag i fällan att försöka skapa en blogg som andra vill läsa. Det gick inte alls. Jag tappade helt lusten att blogga. Så nu är jjag tillbaka i vanliga spår, med en massa virrvarr som är JAG.
En blogg har man för sin EGEN skull, det ska vara roligt!

Så jag tänker inte sälla mig till "stackars", jag tänker säga GRATTIS till ett bra beslut! :) Då är du på god väg uppåt igen.

Och du... inte ska du skämmas. Faktum är att när man gått och mått dåligt länge skapas en kemisk obalans i skallen. Hormoner och signalsubstanser sätts ur spel. Det är nästan omöjligt att ta sig ur själv och då behövs medicinering. När du fårr ordning på dom kommer allt bli bättre. Jag har i nästan hela mitt liv dragits med samma problem och får ta en "kur" då och då. Det är vanligare än man tror.

Så håll ut och gör det DU mår bra av. Du vet.. bakom varje moln lyser solen. =)

Vi som gillar kommer ju finnas kvar ändå.

Kram
// Linda

Malin sa...

Jag vill bara skicka några styrkekramar till dig! Jag inredningsbloggar ju också och kan tycka liksom dig att inredningsbloggvärlden har gått över styr lite. Det handlar ju inte om vem som får flest kommentarer, flest besökare och uppdaterar oftast, utan att man menar det man skriver och skriver när man känner för det. I vissa perioder kan man känna sig som en maskin som skall ploppa fram nya inlägg, tyvärr. Jag skall också försöka att bara blogga för min egen skull. Jag tycker det är jobbigt och jag kan förstå om du med barn, samt inte mår så bra + tävling tycker att det blir för mycket. Jag skall inte säga att du skall ta det lugnt jag lovar, men du måste se efter vad du själv vill och bara gå efter det!!! Lova mig det! Bamsekramar!

Gúa sa...

Du är stark.
Du är ärlig.
Jag beundrar dig och håller med dig fullständigt! I varje skriven mening.

Bloggen är en ventil. Min är inte heller nån renodlat inredningsblogg, utan min plats att ventilera mina tankar o mitt mående. Totalt på egna villkor.
Förmodligen är det därför jag har valt att leka i denna tävling. Jag har tiden och tycker att det är jätteroligt.

Men jag vet hur du mår. Har varit där själv, som du redan vet.
Så Hanna, fortsätt som du alltid har gjort.
Dela med dig till oss, när och om du vill. Jag väntar så villigt.
Jag älskar din blogg! Det vet du också. Just för att den är personlig och varm. Ledsen ibland, glad ibland, precis så som livet är. Och jag stöttar dig om jag kan, alltid.

Jag tänker på dig och skickar alla mina varmaste styrkekramar.
Ta hand om DIG och din familj. Det är livets största betydelse...

Änglahem sa...

Åh Hanna!!! tårarna rinner här på mig.....OM! jag känner igen mig i det du skriver. Det där med medicin och inte må så bra...vi kan ta varandra i hand du o jag...

Jag tillhör ju dom som bara Älskar din blogg! för att du är du och ingen annan!*just det*...precis som det ska vara. Är inte så himla bra på att kommentera för tillfället själv heller...och då får man ju ta det onda med det goda...inte lika många kommentarer. Men igentligen...SO WHAT?!...gilla mig för den jag är eller så strunt i det! Tyvärr finns det ju alldeles för många som ryggar undan när det kommer till "vår sjukdom", men Ärligt...SKIT I DOM! DU är DU och den Hanna ska du vara stolt över!

Jag misstänker att det är det där "duktighetssyndromet" som naggar dig i kanterna pga av tävlingen...Men jag tycker att du varit bäst! och jag har röstat på dig!*så det så*. Ärliga och ödmjuka människor vinner min röst...en liten droppe i havet, men ändå...

Har märkt i Blogland, precis som i verkliga livet...så länge man är på topp och glad o pigg så är man omtyckt, men när man blir nere och livet känns tungt...så märker man här lika mycket som i livet, vilka ens vänner är....Sorligt men sant!

Många stärkande kramar,
Ulrika

hemma hos lilla mej sa...

En blogg är helt upp till var och en anser jag .Vad den ska handla om!!!!!Ibland skratt gråt,den grå vardagen som alla har bara man vågar vara sig själv,och inte visa ett liv i rosen rött för det tror jag ingen med familj man,sambo barn har.Jag tycker att man är den man är .Passar det inte alla så finns det ju val vilka bloggar man besöker!Ta nu hand om dig för det finns bara en som DU. Ha en mysig tisdag kramiz ~~~~RITA~~~~~.

Ramme alvor sa...

Herlig! Et menneskje bak bloggen :) Du har ein nydleg blogg og viser oss mykje vakkert. Du må gjere det som er best for deg og dine, blogging er ingen jobb, men skal være en glede :)

Klem

Heidi-anitha sa...

Ja - jeg vet nok kanskje ikke hva de rette ordene skaL være her.. Men jeg er med deg...

Spm småbarns mamma selv vet jeg hva du mener.. veldig godt.. og det er iblant tufft å blogge og føle seg tilstrekkelig til alle som titter innom.. Sånn skal det jo ikke være ..

Dette er DIN side - hvor du skal ta bilder av og skrive om akuratt hva DU måtte ønske.. Ikke hva du TROR forventes av deg av andre...

Du er ærlig og modig, og av denn grunn ønsker jeg det det beste..DU er en god mamma som vet å være der for dine barn og det er den beste man kan være og gi..

God bedring - lykke til på veien og håper å se mer av ditt sanne jeg her inne...

Stor klem Heidi-anitha
White vintage

Pysselpalatset sa...

hej Hanna,
Jag som fortfarande står med en fot på barikaderna för kvinnors rätt.... hm hm... blir förtvivlad... Du en tjej som gör det vi andra vill...och kandke bara drömmer om, ska inte behöva känna så! När ska vi sluta med att jämföra oss med andra och helt enkelt acceptera att vi är just precis så bra som vi är!!!!Tävlingen kanske bara accentuerar tvivlen... Men bara för att en hoppar längre betyder det ju inte att vi andra inte hoppar långt.... Gör din blogg till Din och strunta i besöksstatistiken, Jag ser min blogg som en öppen dagbok... vill någon läsa så ok... men jag skriver och fotar för att det glädjer mig... Mina bilder är till för att "användas" och mina ideér kommer säkert från någon annan där jag fått inspiration och sedan gör en tolkning....... Intet är nytt under solen... Och du ska veta... att ha ont i "själen" är precis lika dant som ha ont någon annan stans i kroppen....Jag fick barn i början på 80-talet. En tid där inget pockade på uppmärksamhet... Vi var inte tvugna att ha så många bollar i luften utan kunde koncentrera oss på ungarna... Jag lider med er unga som har så höga krav på er....Jag önskar dig allt väl... och behöver du någon gång snacka av dig så maila.... ibland är det skönt att prata med någon och i det närmaste är anonym.... Hoppas innerligt att Du tar mina ord för vad de är... en smula tröst.. och sänder dig många tankar./Jeanette

Mamma S sa...

Det är ju det som gör din blogg så bra, att du är personlig och inte neutral (inte att du mår dåligt såklart)

DIN BLOGG ÄR BÄST!

Hannis sa...

Hej Hanna!
Jag är ju en av dom som har en opersonlig blogg om bara inredning.
Inte för att jag är opersonlig eller ständigt glad utanför att många på mitt jobb kollar in på min blogg och jag vill ha vissa saker privat från dom...
Jobbar i en rätt hård bransch och har ingen lust att blotta så mycket privat då.

Tycker det är så tråkigt att du känner som du gör och framför allt mår som du gör just nu.
Vet hur jäkla tungt det kan bli med ångest.
(Nu har jag inga barn att ta hänsyn till men ändå)
Jag hoppas att du ska hitta en väg som funkar för dig när det gäller bloggandet.
Det är faktiskt din blogg och då är väl nöjet viktigare än antal kommentarer och prestation =))
Personligen så tycker jag om din blogg just för blandningen,sen att du knockar med vacker heminredning är ju ett extra plus!!

Var rädd om dig!
Kram Hannis

essemia sa...

Heja på Hanna! Det är just det som bloggandet går ut på tycker jag. Att man får vara sig själv. Jag försöker vara det på min blogg och jag är varken en vit människa eller har det särskilt fint här hemma, men vad gör det? Vill någon läsa det jag skriver så är det ju bara kul.
Jag hoppas verkligen att doktorn kan hitta något som hjälper dig. Det är inte meningen att man ska behöva må skit.
Kram på dig, Elzie

Lilla huset på prärien sa...

Härliga Hanna! Du är ju så underbar tycker jag, jag älskar att du är personlig, humoristisk och ironisk här på bloggen. Och när man är med i en tävling så som du varit blir man lätt inföst i en fålla där det inte alltid är lätt att vara sig själv. Tänk att det bidraget i tävlingen som du inte är nöjd med tyckte jag var ditt allra bästa! Så enkelt, charmigt och stilfullt! Ja, ja... smaken är ju som baken och det är ju det som är roligt!

Stor bamsekram Jenny

Det vita dårhuset sa...

Men se dig omkring Hanna!!!
Vi gör ju samma "misstag" allihop!!! Hur många är det inte som skriver om att bloggen börjar ta för mycket tid?!!!

Gör som jag. Stäng av datorn under dagen så går man inte dit =)

Du förstår nog att jag känner igen mig i det du skriver men det du inte vet är att jag med lider av den där jävla PMS:en.

Började gråta när jag hittade ditt inlägg om hur ditt humör inte kunde stoppas ens för familjens skull.

De dagarna man har en bergodalbana känslomässigt fattar man ju ingenting.
Jag har funderat lääänge på om det inte är meningen att jag och Marcus ska vara ilag. För om det är mitt livs kärlek ska man väl inte kunna ha de här känslorna för honom?!! I det stora hela så tycker jag att han är en STOOOR idiot under de här dagarna..

Och precis som du säger BLIXTRAR det bara till i huvudet och man kan inte stoppa sin vrede....mot någon i familjen!

Jag har tidigare om åren sagt till läkaren att jag tror att jag har PMS men han avfärdade det direkt.
IDIOTEN!

Nu äntligen har jag förstått att jag HAR det och har sökt hjälp igen. Den här gången med ett försående bemötande **fniss**

Äter ju redan anti.. men nu har jag fått B-vitaminer som jag ska äta 10-12 dagar innan mensen.

Så nu håller jag tummarna för att det ska hjälpa! Min man med ;O)

Kan förstå att tävlingen kändes rolig i början men som du säger så kommer alla krav med det..

Försök förstå att du e speciell hur det än slutar i tv! När tävlingen är avslutad tar du och skriver ett lååångt inlägg om allt utom inredning för det är ju ändå DIG vi vill lära känna =)!

Ta hand om dig/er nu Hanna!

Du har mina tankar =)
Kram Erika

Lindas Vita Lantliv sa...

Jag finns här....glöm inte det!

Kram!

My sa...

Kram till dig. Jag har följt din blogg ett tag och kommer fortsätta att göra det. Själv har jag en blogg som handlar om allt och inget :)Den har jag för att bara ha roligt och skriva i.

Anci sa...

Hej !

Åh, vad jag känner mycket när jag läser vad du skriver. Självklart ska du skriva när du själv vill, du ska skriva om det du själv vill att bloggen ska handla om. Du har en underbar blogg och vi är många som vill läsa den. Vad det än handlar om. En blandning av inredning och annat är bra. Min blogg känns också som en diverseblogg ibland. Hoppas att det blir bra med dig och allt det som är jobbigt. Tack hand om din familj och mest av allt dig själv !

Stor kram till dig !!

Kämpegården sa...

Krya på dej!

Vita rum sa...

Usch ja...det är så jobbigt när man inte mår bra! Och som någon skrev, det är vanligt att man känner att man inte reder ut det själv. Jag är också en som tampats under några år med kris och svackor. Det jobbiga som jag tycker, är att det kan ta så oändligt lång tid innan man (förhoppningsvis) "hittar" vart den onda roten finns och vad "syftet" med måendet är..den tröst som jag haft ibland är vissheten att inget tillstånd varar för evigt, det går över. Men djupa processer tar tid..hoppas du får andrum & paus emellan varven och kan hämta luft! Det är mycket intressantare att läsa en mänsklig, levande blogg (som dessutom är vacker!!)..Sköt om dig! Kram, Veronica.

Nettan sa...

Jag har gråtit( läs igår av privat orsak) & nu strömmar tårarna igen & då för din skull =0(.

Alla har vi våra problem.
Bara älskar din blogg då du verkligen kan konsten att blanda allt fr. inredning & till den egna familjen.
Fortsätt så & du ska se att dina besökare stannar kvar.

Som vi alla tycker, det ska var kul & blogga, inte ett måste.
Du gör det för dig själv & ingen annan.

Ta hand om dig !
Själv har jag en paus på obestämd tid, då livet just nu är " piss "

Kram Nettan

rosenskära sa...

Allt som jag tänkte har de som skrivit ovan redan "sagt". Vi är bara människor allihop. Den dagen jag börjar jobba igen vetitusan om det blir mer bloggande för min del, kanske en gång i veckan... Du har ju heltidsjobb hemma med barnen, så jag fattar inte hur du hinner blogga så mycket som du gör... Jag är helt allena från 8 - 14 åtminstone tre dagar i veckan, kan du ens tänka dig hur det är?!

Skit i alla 'måste' och 'bör' som inte kommer från verkliga behov!

Lena

Sandra sa...

Hallå där!! Det är härligt att du vågar vara dig själv och framförallt att du vågar säga rakt ut att allting inte alltid är såååå hiiimla bra!!! Sånna människor som är så tycker jag synd om. Det är en styrka att våga vara ärlig,framförallt mot människor man inte känner(tänker på en del av dina läsare. Hoppas nu du känner dig bättre inom kort och gör som jag,se framemot några mysiga dagar med en gammal vän,skvaller och en och annan drink... Du kan pingla när som hellst,det vet du.Puss

Annas skattkammare sa...

Usch vad jag lider med dig! Men jag tycker att dina tankar omkring bloggen är så sunda! Självklart ska man inte känna några krav utan skriva om det man vill när man vill för att man tycker är roligt! Det har jag försökt tänka på nu, efter som jag kände som du förut.. Jag tycker din blogg är helskön, vacker och härligt ärlig! Tyvärr har jag inte hunnit kika runt till er alla just nu efetrsom jag har tenta på lör, hua..
Ta hand om dig!
Kram /Anna

Liten Bod sa...

Jag brukar säga till andra att jag kopplar ihop den här
"känsligheten" med att vara en kreativ och medkännande person. Alltså får man inte fördelarna utan nackdelarna typ... Sedan jag började blogga har jag fått vatten på kvarn så att säga. Alla ni underbara, kreativa tjejer i alla åldrar runt om i landet som tvivlar på er själva/tappar sugen ibland precis som jag! Tyvärr är det inte alltid en tröst, men du är du sannerligen inte ensam :) Angående tävlingen tyckte jag inte att något bidrag var så jättebra den här veckan, kanske alla har tappat fart lite? Och visst är det en himla skillnad på en proffsinredare med kontakter och möjliheter till ostört arbete jämfört med hur du gör! De borde lägga ner sin verksamhet när de ser ditt hem, trots 4 ungar tycker jag :) Kramar, Bergodalbane-Tina

minsysterochjag sa...

Vill med denna kommentar visa mitt medlidande i ditt elände. Att erkänna för sig själv och andra att man mår dåligt är ett stort steg mot ett tillfrisknande. Samtidigt som jag känner med dig kan jag inte låta bli att fundera över varför vi kvinnor ska vara så fruktansvärt självkritiska! Ditt senaste bidrag i tävlingen var ju superhärligt! Du är bra! Dessutom uppmanar jag dig att sluta vara "neutral" som du skrev, var dig själv, skriv om det du vill, visa den inredning du tycker om! Det där andra utsmetade, neutrala kan vi läsa på andra ställen, det är inte därför vi besöker din blogg! Kram och lycka till!

Tanja sa...

Hej igen!

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Du vet att jag gillar din blogg och jag skulle gilla den även om den inte bara handlar om inredning. Jag tycker att det är mer inspirerande att höra hur andra klarar av sin vardag. Jag har "bara" två små barn och jag får oerhörd prestationsångest av alla fina bloggar och undrar hur alla har tid att både inreda sina fina hem och sedan dessutom hinner blogga om det!
Själv har jag fullt sjå med att hämta/lämna på dagis,handla, laga mat, tvätta och städa.
Jag älskar ju att sy och pyssla men nu när jag har börjat jobba igen har jag mindre och mindre tid och mår sämre och sämre. Det är synd att vi mammor (tror att det är framför allt vi) ska vara så duktiga och vilja så mycket.

Jag vet att man inte kan hinna med allt men ändå vill jag försöka göra det.

Jag tycker att du verkar otroligt stark som trots att du har mått dåligt klarar av att ta hand om fyra barn, ett otroligt vackert hem och driva din blogg.

Jag hoppas att du mår bättre av att höra att vi är många som kommer fortsätta läsa din blogg hur den nu än kommer att se ut!

Ta hand om dig!

Kram Tanja

Hem och Lycka sa...

Jag om någon vet hur jobbigt det är att må riktigt dåligt men jag tycker du ska vara egoistisk. Tänk inte på oss andra vad du tror att vi vill att du skriver om. Det är DIN blogg och DINA åsikter som räknas. Var egoistisk och tänk på dig själv, det är så lätt att glömma bort sig själv.

Vill du prata, jag har varit sjukskriven i dryga 2 år för social fobi o depression så vet du var jag finns. Nu ska jag ut i arbetsrehab men hur lätt är det i dessa tider..

stor KRAM!

alegni sa...

du ska aldrig, aldrig någonsin försöka vara något du inte är. du o din blogg duger precis som de är o jag tror det känns skönt för många av dina läsare att veta att de (vi) inte är de enda som har ett liv som inte är så glamoröst som alla bilder låter oss tro.
mina varmaste styrkekramar
ingela

me and alice sa...

Nä men Hanna Panna!!
Min goa lilla vän!! Hur är det fatt!!!???
Tyckte ditt bidrag var helt underbart och har naturligtvis röstat på dig. Tror precis som många andra att det där med kommentarerna är inget att bry sig om. Jag är också en slarver med att kommentera hos andra eller har rättare sagt inte haft tid till det på senare tid och så tror jag att många har det. Läser din blogg för du är du och att du skriver så personligt och äkta! Tycker också det är ett gott tecken att du vill göra bloggen mer som du. Då blir den ju bara bättre. Glad Hanna = Glad blogg!!!
Hoppas du mår bättre snart och får ordning på medicinerna...
KraN Susanne

Sanna sa...

Blogga inte för att du känner att du MÅSTE, eller för andras skull. Gör det för din egen skull om du ska!...om du inte gör det finns ju risken att det blir ganska falskt. Annars tidigare tycker jag att du alltid bara skrivit ÄKTA. Förstår inte varför en blogg skulle vara renodlad, titta min t ex, jag döljer ingenting. Jag ger hela mig och det är min anledning till bloggandet. Sen är det upp till var och en hur de uppfattar en, (dårar ska man skita fullständigt i!) jag har alltid läst din blogg med "glimten i ögat", precis som du har Hanna! Men den här gången är det verkligen så himla jättetråkigt att läsa om hur du mår. Jag tar dig på allvar. Jag lider med dig, känner verkligen med dig! Precis som du gjort flera ggr med mig...varma tankar o massa energi från mig till dig. Kanske solen väntar runt hörnet?! Jag & mamma kommer då inte sluta läsa din fina blogg, hur personlig du än blir. ;)

Sanna

JohannaDesign - Blommor, smycken o inredning sa...

Jag brukar titta in här som titt som tätt. Lämnar någon kommentar då och då. Själv har jag bloggat länge och nästan ingen besöker min blogg eller lämnar några kommentarer, men jag försöker inte ta det så personligt. Alla tycker vi om olika saker och alla kan inte tycka om det jag gör. Du ska vara stolt över dig att du fick förfrågan att vara med i tävlingen. Jag tycker du har levererat jättefina bidrag. Hoppas du mår bättre snart. Vänligen Johanna

Tankar tar tid sa...

Kära Hanna

Jag vet precis hur det känns ... jag har också varit där även om det inte hade med familj och små barn att göra ... utan med mitt arbete ... men jag var nere på botten och åt också medicin. Nu har jag slutat med den men gått och pratat med en psykolog i några terminer och jag måste säga att jag har blivit en annan människa nu.

Men en sak som var jätteviktig för mig var att få prata om det och inte gå och tiga och låtsas som om allt var frid och fröjd. Hade jag haft en blogg på den tiden hade jag gjort samma sak som du ... lättat mitt hjärta för den som vill höra och s....t i vad de andra tycker!

Jag lade ned mitt bloggande i höstas för det blev för kravfyllt och lät den vila över vintern. Men när jag tänkte stänga ner den helt ångrade jag mig och tänkte att det måste gå att blogga på mina egna villkor ... och jag är glad att jag fortsatte för nu är det kul igen. Men så fort det blir tråkigt och kravfyllt igen kommer jag att sakta ned och ta det lungt igen.

Och vem bestämmer vad man ska skriva om ... jo jag/du själv ... vill jag skriva om inredning en dag gör jag det och nästa dag skriver jag kanske om mat el något annat. Det måste kännas bra och kul ... det är ju det som är meningen med att blogga.

Ta små steg framåt och vila och ta små steg igen så ska du se att det kommer att bli bättre ... låt det ta tid och våga be om hjälp ... både från anhöriga och sjukvården (där får man ligga på för att få hjälp ibland).

Du ska veta att jag lyssnar så gärna ... mig gör det inget att du skriver av det ... jag tycker att det är sunt!

Hjärtligaste kramar från
Christina

Ingalill sa...

Men du är ju så himla bra. Du vet ju, eller kanske du glömmer just nu, att vi är många som följer din blogg för att du är så personlig. Du är ärlig och inte visar den berömda fasadytan som många gör!!! Ta en paus och njut med dina barn och prioritera på att njuta med dom och återhämta dej. Sköt om dej!!!

Creations by Lisa sa...

Din blogg är VERKLIGEN fin och dina bidrag till tävlingen har jag röstat på. Så rent och så enkelt och rofyllt. Pressa dig inte för hårt, du bloggar när och om du vill utan press.
Jag kommer alltid att läsa din fina blogg som är så personlig och vacker.
varm kram Lisa

Mitt hem är min borg sa...

Hej Hanna!!

Var ett tag sedan jag hälsade på dig nu..
Jag förstår precis vad du menar.. Men jag blir så lessen när jag läser det.. Jag kan ju bara säga att du måste lyssna till dig själv.. Klart du ska skriva om det du vill.. Men jag vet oxå vilken kick man får att få många besökare på bloggen.. Men man kan ju se det så att man hellre kanske har några bra "kompisar" via bloggen än många ytliga oxå.. Kanske..

Hoppas verkligen du kommer ikapp nu och börja må bättre. Och att vårens sol och energi når dig..

Kram på dig vännen!!!

Stora och små drömmar sa...

Jag tycker det är intressant att se hur andra har det men det är även intressant att se vad andra gör och från en småbarns mamma till en annan kan saker du har gjort med din familj vara inspirerande för en annan familj så man kan inspirera på flera olika vis. Men jag hoppas att du mår bättre och att du kanske släpper lite måsten njut av livet lite och din familj, vi som följer din blogg finns här ändå även om det inte sker saker varje vecka så njut av livet och va rädd om dig kram jessica

hemtrevnad marie sa...

Lilla goa Hanna....du är så bra...bara du är just du!!
Och jag vet precis hur det är att ha fyra barn vet du....inte ser det ut som i ett reportage precis!
Och jag vet också hur det är att försöka få till bilder med barnen i hasorna....men du har gjort ett jättejobb under denna tävling!!
Hoppas verkligen att dina mediciner hjälper....är själv i samma fas just nu....fast för mig är bloggen ett andningshål, där man kan vara den glada Marie...hoppas att du känner likadant...jag förstår om tävlingen har satt igång en stress för dig, fast man måste ju få försöka med det som lockar också!
kram på dig gumman!!

K sa...

EN STOOOR KRAAAM Och du ska veta att jag uppskattar DEj och din blogg precis som den är!Jag har åxå lite problem ibland med att veta VAD man ska ta med eller inte...Man vill inte utelämna sej själv för mycket o inte heller va ytlig...

Så fort man börjar tveka, tänka för mycket blir d problem. Känns bäst att bara skriva d man känner för stunden.

VAR STOLT ÖVER DIN MEDVERKAN I TÄVLINGEN O ATT JUST DU BLEV UTVALD!som jag ser d så har tävlingen 2 vinnare o du vet ju vilka jag röstar på ;D

Ta hand om dej å du så får vi ordna en tjejkväll snart å snacka lite dynga eller hur?!

Ps hur gammal är din man ;D hittade en rooolig gammal katalog från högstadiet...
KRRRRAM/K

Vita spetsar och snoriga ungar sa...

Du är inte ensam Hanna! Jag har sen flera år tillbaka en utmattningsdepression. 2 barn med diagnoser och fruktansvårt dålig självkänsla. DU DUGER! Din blogg är vacker, du är mänsklig och ditt bidrag är minst lika bra som de andras!!

"Du vet väl om att du är vädefull. Att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som Du"

Kram Helene

Lisa sa...

Hejsan!
Fint inlägg du skrivit!
Och klart att du ska blogga för din skulle och om det du vill blogga om. för det är ju DIN blogg och ingen annans!

Jag hoppas innerligt att du kommer att börja må bra snart igen!
och att du fortsätter berätta om ditt liv och visa bilder!

Massor av kramar till DIG

Anonym sa...

Hejsan! Å, vad jag känner igen mig i din berättelse! Jag har också mått dåligt i två perioder i mitt liv. Första gången var mina barn inte så gamla, 2 o 4 år. Jag hade panikångest och det medför ju ett enormt handikapp + att man mår så hemskt dåligt :( Andra gången blev jag dålig efter en traumatisk händelse. Då mådde jag sämre, men jag blev snabbare frisk. Tack vare att jag hade en superbra och förstående chef som skickade iväg mig på en "stresshanterings/ aktiverings-kurs". Det rekommenderar jag verkligen! Numer kan jag styra själv över mitt liv ( någorlunda iaf ). När jag känner att jag mår dåligt nu, så vet jag hur jag ska tänka och göra.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart mår bättre!! OCH du har en jättefin blogg OCH du verkar ha ett underbart vackert hem. Jag älskar inredning, har så gjort ända sen jag var liten. Mamma höll på att bli galen när jag skulle möblera om och fixa på mitt rum hela tiden:)
Nu är det den gamla, lantliga, vita stilen som gäller, precis som för många andra. Är det nåt smittsamt tro?;)
Jag har ingen egen blogg men läser andras, bla din, varje dag! Inspirationen flödar när man ser alla andras vackra hem!
Många kramar Katarina i norra Värmland.

My shabby chic house sa...

Lämnar en liten kommentar för att jag alltid annars är så dålig på det.

Ibland så undrar man ju om folk läser när de inte lämnar någon kommentar, men visst gör vi det. Läser, beundrar och inspireras. Glöm inte det.

Jag tyckte ditt bidrag var finast, ville bara säga det.

Kramar
Mia

Anci sa...

Hej igen !

Hoppas att du känner dig bättre nu och att glädjen att blogga kommer tillbaka. Men ta den tid du behöver för det.

Kramar

Anonym sa...

Hej!

Du vet att jag läser din blogg och gillar den jättemycket även om jag kan vara riktigt dålig på att lämna kommentarer ibland. Jag är ofta in och kollar om det har hänt nåt nytt, du har fått mig att skratta högt framför datorn många gånger =)
Fortsätt som du alltid har gjort, det är din blogg och ingen annans... alltså skriver du om precis vad du vill och inte vad du tror att andra förväntar sig av dig. Det är ju för att du är du som din blogg är så himla bra!

Många kramar från mig i Mjälga =)
// Nilla

Annica sa...

Tycker du verkar ha sån härlig personlighet och klart det här är Din blogg, du ska ju blogga för din egen skull och inte för andra, vara dig själv och tycka det är roligt. Förstår att det kan kännas som ett måste ibland och det är ju inte så det ska vara.

Inget Det stora grå huset utan Hanna.

Hoppas du mår bättre med tiden, sköt om dig, kram

Anonym sa...

Hej!

Vill bara tala om att jag tyvärr är en av de "anomyma" bloggläsarna som mkt sällan kommenterar men att du finns bland mina favoriter *L*. Jag vill bara med några enkla rader tala om för dig att jag tycker mycket om ditt sätt att skriva och din inredning inspirerar, inte bara mig utan många andra kvinnor runt om i landet...*L*..jag vet det!

Det allra viktigaste är så klart att du ska må bra och inte lägga prestationskrav i din blogg även om jag som "bara" läsare kan ryckas med i köphets och inredariver... det ska vara så mycket av allting och det ska vara fräsch och matchande och jag blir inte förvånad om ni som bloggare rycks med i samma hets. Jag tror mig också kunna läsa mellan raderna hos bloggare att det är så, och att många identifierar sig med sin blogg och inte tvärtom...var rädd om dig, njut av det du gör...och skit i resten!!

Jag har varit i det "vidbrända landet", "brunnen utan stege" eller kalla det vad du vill och det är en erfarenhet jag lätt kunnat vara utan men så här i efterhand har det ändå gett mig redskap att se mig själv och mina behov ur ett annat perspektiv. Jag njuter av saker och ting på ett mer lättsamt och avskalat sätt idag än tidigare, jag prioriterar hårdare och gör det jag vill...jag läser bloggar, pysslar och dekorerar efter ideér och tips som kommer härifrån och det får räcka. Mitt hem ser inte alls ut som det gör på många bloggar "piffat" och "stylat" (..och alldeles underbart *L*) men det är min och min familjs borg... tonvis med smulor på den vita och inte längre så rena loppisfyndande linneduken, knöliga kuddar, iklädda antika kuddvar, (och godispapper)i soffan under högar av tonåringar som spelar spel...ja, du vet *L*

Många, många kramar fyllda med kärlek till dig *L*...

therese i eskilstuna