En hemmamammas tankar

Hej!

Jag heter Hanna, och jag är hemmamamma.
Jag bor i ett helt vanligt hus, som är mer fult än fint.
Invändigt råder total kaos, som beror nästan helt och hållet på mig själv.

Jag är en inbiten loppisräv, en sakletare och samlare utan dess like.
Att jag inte lyckas kombinera de sysslor som måste göras i hemmet, med det som måste göras med mina hemdragna gamla saker börjar gå mig på nerverna.

Jag har en del helt underbara saker i mitt hem, enligt mitt tycke.
Underbara saker som bara står och väntar på min uppmärksamhet.
De har hittats ute på mina skattjakter, och när de kommer hem så dumpas de av här eller där i huset, p.g.a allt annat som måste göras.

Nu är jag så förbenat less på detta kaos, att jag på sistone funderat på att lägga ner bloggen, eftersom jag inte ens har ett hörn som är fint och kan fotas.
Jag är varken inredare eller stylist, inte ens i mitt eget hem längre.

Den här söta tavlan fick jag med i en s.k fyndlåda på söndagens auktion.


Jag har tappat gnistan, och även drabbats av den hemska bloggosäkerheten som ibland dyker upp.
Den där vidriga känslan som handlar om att jag inte duger.
Att jag inte klarar av det här längre. Att alla andra är så mycket bättre.

Men jag tänker kämpa emot dessa känslor och fortsätta. För oftast är det bara sååå roligt. Jag vill hitta tillbaka.


Det är ju meningen att man ska göra detta för sig själv sägs det; men kom igen?! Inte enbart, eller hur?
De allra flesta av oss sitter ju ändå med besöksräknare och olika små uppmaningar till besökarna att prenumerera på just våran blogg.
Är det bara för att det är så roligt att blogga, eller är det för att det blir ännu roligare ju fler som gillar en?
Jag tänker inte svara på det själv, men om jag säger att det "roliga" ger mig prestationsångest ibland, ja då vet ni nog.
Ni gör ju som ni vill, om ni kommer hit eller inte.
Men jag kan inte lova er roliga inlägg med vackra bilder för jämnan.



Den här härliga våriga kransen hänger ovanför den lilla tavlan med flickan på.


Jag beundrar alla er där ute, som har småbarn som ni tar väl hand om, och en del går även till "riktiga" jobb, och dessutom har ett hem som ni pysslar i på det sätt som vi fanatiker gör.
Hem som dessutom platsar i alla de vackra tidningar som finns. Och dessutom levererar ni vackra bilder med lämpliga texter på era bloggar.
Helt otroligt tycker jag! Tack för att ni delar med er!
Men jag måste sluta att jämföra mig med er.
Jag spelar i en lägre division, och det är dags att inte kämpa emot den sanningen längre.


Jag älskar den!
Min söta mamma köpte den åt mig i Uppsala. (Om ni förstorar bilden kan ni kanske se på lappen var den kommer ifrån.)


Igår när min mormor skulle åka hem efter ett litet besök här, sa hon: "MEN vad rörigt ni har det!"
Hon tyckte att familjerna på tv (Familjen annorlunda) var beundransvärda, som hade det sååå fint hemma trots så många barn.
Jag håller med henne.
Tyvärr så är jag inte lika duktig, trots att jag bara har fyra barn här hemma.
Jag vet.

Det var dagens sanningar.
Och till dem hör även att jag älskar storleken på min familj, fast jag inget hinner med här hemma. Jag måste försöka att acceptera det.
Och inte tänker jag sluta släpa hem saker heller. Det är ju mitt enda sanna nöje.
Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Typ....
Svårt att leva efter bara.


Inget mer gnäll just nu.
Men ni som följt mig ett tag vet att sådant här hör till min blogg också.
Och jag pallar inte med att skriva försiktigt och opersonligt för jämnan, för att jag är rädd för att stöta mig med någon eller förlora läsare.
Det får vara slut med det nu. Jag är jag, och min blogg ska vara min.


Imorgon kommer jag att ha en liten utlottning, med saker från en av Borlänges absolut sötaste butiker.
Vill ni veta vilken jag menar? Ja, då ses vi här imorgon då!


Ta hand om er!

Stor kram Hanna