Jag har tappat stinget...

Hej på er!

Jag har tappat stinget känner jag.
Det här med att blogga kravlöst och för min egen skull, det finns ju inte längre.

Redan här kan jag tala om att det här blir ett långt inlägg, som inte har mycket med inredning att göra. Ni väljer om ni ska fortsätta läsa eller inte.

Jag är mamma i en familj med fyra barn där de två yngsta är ganska krävande.
Krävande p.g.a sin ålder, som gör att de behöver sina föräldrar mest hela tiden.
Just nu är det fullt kaos, när Gubben försöker få Inez färdig för dagis.
Själv sitter jag här vid datorn och känner hur irritationen av allt oljud runt omkring håller på att få mig att explodera.

Så vad sjutton sitter jag här för?
Ja, helt idiotiskt är det.
Jag tittade in här för att se om jag fått några kommentarer, och inser att jag fått 8st sedan jag publicerade mitt senaste tävlingsbidrag.
Ett bidrag som jag själv är så missnöjd med, och som jag hade ångest över att visa.
När jag nu fått betydligt färre kommentarer än vanligt, så känner jag att det bekräftats att bidraget var uselt. Men samtidigt så känner jag att jag inte ska ha fler heller. Jag som nästan aldrig lämnar några själv längre. * Skäms *

Den här tavlan har jag lånat av min mamma för detta fototillfälle. Det är hon som lyckats ropa in den för ynka 125 kr. Och hon ska ha tillbaka den. Tråkigt men sant.


Men egentligen vad har det för betydelse???
Jag har valt att använda mitt eget hem som grund i den här tävlingen. Valt att baka in de olika teman som vi fått i mitt verkliga hem. Ja, ganska verkligt är det iaf. (Några saker är såklart iscensatta för bilden. Vilka det är ser ni på dagens bilder.)
Ett självklart val för mig, eftersom jag inte har möjligheten att lägga så mycket tid på detta som annars skulle krävas.
Tid som jag saknar p.g.a min familj. Min familj som trots allt är det allra bästa jag har.

Jag har haft mina små med när jag fotat varje bidrag. Ganska tufft kan jag säga er.Det har påverkat mig negativt som mamma, och gjort mig stressad och irriterad.
Kom nu inte och säg att jag bara ska njuta och slappna av, för det funkar inte så för mig.

Ni som följt mig ett tag minns nog att jag för en tid sedan berättade om mina stora problem. Problem som försörde större delen av varje månad.
(Ni som inte vet och vill får söka på bloggen...)
Jag fick då medicin, som hjälpte mig hur bra som helst.
Till en början.

Det här vackra gamla nattlinnet hänger alltid framme. Dock är det inget jag använder. Jag är en riktig fryslort och pyjamas-tjej. Men visst lät det bra?


Efter ca ett halvår så började jag känna att jag blev sämre igen.
Ja, det var strax innan tävlingen faktiskt. Egentligen borde det ha fått mig att tänka till, att fundera på om jag verkligen skulle klara detta.
Men icke sa Nicke. Jag såg det ju bara som en rolig grej, och kände mig t.o.m lite speciell som blivit utvald.

En vecka in i tävlingen fick jag ny medicin av läkaren. En medicicn som har gett mig jobbiga biverkningar i form av stark ångest, myrkrypningar, vätskeansamling och likgiltighet för att nämna några.
När jag först ringde in till läkaren om det så sa det att det var bra, och att det betydde att medicinen verkade. Håll ut sa de.

Det gjorde jag. I tre veckor.
Men igår kände jag att jag klarar inte mer. Jag orkar inte må så dåligt.
Efter kontakt med sjukvården fick jag då klartecken att sluta med min nya medicin, för så dåligt skulle jag inte må, inte så länge.
Så nu är jag tillbaka där jag startade, med den första medicinen. Och det känns så skönt.

Den här underbara väckarklockan köpte jag på antikmässan. Mycket dyrare än vad jag brukar kunna tänka mig med sina 100 kr. Dessutom så agerar den bara pynt i sovrummet. Inte orkar jag lyssna på sådant oljud som den avger heller...


Nu har väl flera av er listat ut att jag inte alls bara tar dessa tabletter 10-12 dagar/månad som först var menat, utan varje dag.
Ja, så är det. Något som jag behövde. I början mådde jag bättre än vad jag gjort på flera år. Som om jag fått livet tillbaka.
Jag tänker inte skämmas för det, för jag vet att jag inte är ensam om att inte må bra av mig självt.

Kanske tycker några av er att det är fel av mig att skriva om detta här på bloggen.
Och då får ni göra det.
Jag har aldrig menat att ha en renodlad "inredningsblogg". För mig har det alltid varit en blogg om mig, mitt liv och mitt hem i en salig blandning.
Jag känner dock att jag tappat det som varit mitt egna sätt på sistone, och ansträngt mig mer till att vara "neutral".

Armbanden från Indiska är så vackra tycker jag. Dem ska jag däremot använda framöver.


Men det är slut på det nu. Bloggtävling eller inte. Det här är MIN blogg, och inget ställe där jag ska försöka att göra "alla andra" nöjda.
Jag kommer hädanefter att blogga när JAG känner för det. Och skriva om det JAG vill. Och det är väl sällan inredning. Jag vill ha tillbaka min blogg, så som den var förut. Jag vill vara jag.
Även om det innebär färre besökare.

Givetvis kommer jag att göra mitt bästa inför sista temat i tävlingen, det är självklart. Men jag vill inte låta det påverka mig så mycket. Tyvärr är det inte så lätt. Jag är verkligen glad över att jag fick den här chansen, tro inget annat. Men att tacka ja när jag börjat må dåligt igen, det var ju mindre intelligent gjort av mig.

Jag måste få slappna av, och bara vara. För min egen och mina barns skull. Det är trots allt en inredare som ska vinna hela inredningsbloggtävlingen. Tycker jag.


Sköt nu om er alla som orkat så här långt.

Kram

Hanna